En rättstavad text väcker mer respekt än en felstavad. Bättre att stava rätt än att stava fritt. Men vad som är rätt eller fel kan vara oklart. Om det är rätt – vad ska det vara bra för? Och om det är fel, vilken skada är skedd egentligen, så länge det är begripligt?
Språket är en överenskommelse. Under århundradenas lopp har vi enats om hur allt ska benämnas, så att vi har samma referensramar. Vi vet vad vi menar så att vi slipper ta miste på ett bord och en stol, eller en katt och en moped. Det här är inte något som Gud bestämt, utan vi själva, människor i tidigare generationer.
När vi talar om rätt och fel i språket, talar vi mest om vad som följer överenskommelsen och vad som bryter mot den. Men en överenskommelse gäller inte för alltid. Ord kan få ny betydelse. Nya ord tillkommer, gamla ord glöms bort. Stavning reformeras ständigt.
Det som var rätt förr kan vara fel idag, och vice versa. Till exempel har Gävle stavats på 28 olika sätt sedan 1400-talet.
Stavning är knepigt. Ord stavas inte alltid som de låter. Och det är viktigt att kunna stava rätt. Inte för att rätt stavning är berömligt, utan för att fel stavning är stigmatiserande. Tråkigt, egentligen – dräfrö tat änev fevlasedat odr ädån rä latät tta äsal. Men nu är det som det är.
Man kan tycka att överenskommelsen vilar på en vacklande grund. Den känns ofta ologisk och inkonsekvent. Varför måste samma språkljud (j) skrivas på olika sätt? Som i hjärna, gärna och Järna. Eller i fallet just och ljust. Samma elände med sje-ljudet: generös, skäl, schack och sjöjungfru börjar med samma ljud men stavas på fyra olika sätt. Här ligger vår språkhistoria och lurar under ytan. Arvet från förr kan anas i stavningen.
De som talar engelska har det inte bättre än vi. Samma stavning kan ge många olika uttal. Uttala gärna ear, ease, bear, earn, great, steady.
Redan de som ristade runor brottades med svårigheten att stava. Mest känd av dem är Balle (han hette så. Tråkigt, men det kan vi inte göra något åt), som var verksam i Uppland under det sena 1000-talet. Han förväxlade ibland N-runan och A-runan (eftersom N ser ut som A när den är upp-och-ner, och vice versa). Och han kunde inte sudda.
är N 
är A
Först på 1200 och 1300-talen kom de första texterna på svenska, skrivna med latinska bokstäver. Det var landskapslagarna – den äldsta är Västgötalagen, ca 1220 – och enstaka verk på vers. Profana grejer, alltså. De religiösa texterna skrevs fortfarande på latin. Men det skrevs såklart inte så mycket på svenska då. Det hade varit rätt onödigt, för det var bara ett fåtal som kunde läsa.
Men den som kunde och ville skriva svenska fick stava helt fritt, för några stavningsregler fanns inte. En rejäl milstolpe kom 1526, med Olaus Petris översättning av Nya Testamentet. Gustav Wasas Bibel, som även innehöll gamla testamentet, kom 1541. Den blev ett rättesnöre för hur man borde stava. Med reformationen, renässansen och boktryckarkonsten lyftes vi ur den mörka medeltiden och läskunnigheten bredde ut sig till nya befolkningslager.
Efter ett par hundra år av glad och fantasifull stavning kom till sist Afhandling om Svenska Stafsättet år 1801, sammanställd av Carl Gustaf af Leopold på uppdrag av Svenska Akademien. Så att säga under upplysningstidens sista skälvande minuter. I själva verket hade en ny epok redan börjat: industrialismen. En tid som innebar ökad rörlighet både geografiskt och socialt. En tid som krävde att alla skulle kunna läsa, skriva och räkna hjälpligt. Den svenska folkskolan inrättades 1842 och blev en bastion för både rättstavning och välskrivning. Ännu bättre blev det säkert 1858 när kvinnliga lärare började anställas. Kvinnor stavar bättre och skriver snyggare (om de inte är läkare).
Och nu, i vår egen kära digitala tidsålder, undrar vi dagligen om stavningskontroll är av godo eller ondo. Den finslipas ständigt förstås men visst händer det att även stavningskontrollen måste stavningskontrolleras så att den inte killgissar.
Text: Rolf Stridh, copywriter.
Någon kanske undrar varför en reklambyrå har en språklåda på sin webbplats. Svaret är rätt enkelt. Vi jobbar med språket varje dag och måste därför reflektera över det. Kommersiell text utgör en stor andel av vad folk läser till vardags. Därför har vi som producerar texten ett ansvar. Alla som jobbar med språk måste värna om det. Det gäller inte bara språkvetare på universiteten, journalister och redaktörer, författare och lektörer. Det gäller oss också. Inte minst.