För en del människor betyder den 24 september hummerpremiär. För andra kan det betyda Skiljetecknets Dag. För de allra flesta är det bara ännu en dag i raden att försöka göra något bra utav.
Först de dåliga nyheterna: På svenska slänger vi oss inte med så käcka grejer som på engelska – sånt som dash, slash och full stop. Så allt med lite schvung kan ni fetglömma.
Och nu de goda nyheterna: På det här området finns det mycket att gnälla över, göra sig lustig över och se ner på för att man vet bättre. Och det piggar ju alltid upp så här på höstkanten. Idag gäller det tre saker: utropstecken, ellips och komma.
Vad vi lärde oss av att skolan hade fel
Vi som är lite äldre fick lära oss att använda komma för att skilja huvudsats och bisatser åt – det som kallas grammatisk kommatering. Men eftersom vi var för unga (och okunniga) för att skilja på huvudsats och bisats blev det istället så att vi blev tillsagda att helt mekaniskt sätta komma framför varje att, som, vilken, när, därför att, så att, osv. Det är tråkigt, slaviskt och fult. Och lika tvångsmässigt som att inte trampa på skarvarna i gatubeläggningen. Texten blir prickig och läsflödet blir lidande. Spar dina komma.
Bättre är att använda sig av tydlighetskommatering. Sätt komma för att dela upp långa meningar. Där det känns som ett naturligt ställe att pausa för att andas. Läs din text högt för dig själv och känn efter hur ett komma här och var underlättar läsningen.
Ett oöverträffat och systematiskt missbruk av utropstecken hittar vi i serietidningen Kalle Anka.
Nu till utropstecken. I normala fall används de bara till två saker: utrop och uppmaningar. Två bra exempel säger allt:
– Aj!
– Kom hit!
Ett oöverträffat och systematiskt missbruk av utropstecken hittar vi i serietidningen Kalle Anka & Co. Pratbubblorna i Kalle Anka har alltid utropstecken i stället för punkt. Om det verkligen är ett utrop använder ankorna tre utropstecken. Här är skrivregler enligt Kalle Anka:
– Det var Farbror Kalle som gjorde det!
– Upp med händerna!!!
Det kan även kombineras med frågetecken:
– VAD NU???!!!
Man kan undra varför de gör så här!
Man kan undra varför de gör så här! Min gissning är att de tror att utropstecknen ska skruva upp berättartempot och öka graden av angelägenhet! Fast jag tycker inte det! Istället känns det mest flåsigt! Alldeles i onödan! Det här är inget att ta efter! Mitt råd är att sikta högre än Kalle Anka-nivån! Utropstecken i tid och otid är inte klädsamt!
Ett tips för någon med för stor svaghet för utropstecken: föreställ dig att du bara har ett begränsat antal utropstecken att hushålla med. Till exempel tio om året. Eller bara fem, om du vill vara riktigt kärv. Så snåla med dem. Skiljs från dem med ångest och smärta.
Nu återstår bara att prata om tre punkter. De tre punkterna som bildar en ellips, som språkvetarna säger. Ellipsen kan funka som ett uteslutningstecken, en markering inne i ett citat som visar att en bit text utelämnats:
”Under Infernokrisen bodde Strindberg /… / i ett hus som numera inrymmer Ystad Allehandas kontor.”
Ellipsen kan också användas för att visa något oavslutat:
”Mördaren heter …” hann Smith säga innan telefonkiosken genomborrades av kulor från ett automatvapen.
Men de tre punkterna blir alltför ofta ett oskick. Det är ett vanligt stilgrepp inom tantsnusklitteraturen:
“He seized her in his manly arms and bent his lips to hers …”.
Här betyder de tre punkterna att läsaren får föreställa sig resten. Bara fantasin sätter gränserna.
Tråkigt nog verkar det som om fantasin alltför ofta sätter gränser redan för den som skriver. Det är då de tre punkterna kommer fram ur verktygslådan. Och skribenten slipper fundera över hur meningen egentligen skulle avslutas.
Text: Rolf Stridh, copywriter.
Någon kanske undrar varför en reklambyrå har en språklåda på sin webbplats. Svaret är rätt enkelt. Vi jobbar med språket varje dag och måste därför reflektera över det. Kommersiell text utgör en stor andel av vad folk läser till vardags. Därför har vi som producerar texten ett ansvar. Alla som jobbar med språk måste värna om det. Det gäller inte bara språkvetare på universiteten, journalister och redaktörer, författare och lektörer. Det gäller oss också. Inte minst.