Språket är obeständigt. Ord får nya betydelser, saker och företeelser benämns på nya sätt. Ibland beror det bara på historiens gång, att språket förändras av sig självt. Men ibland drivs förändringen av ängslan, finkänslighet, PK, vidskepelse eller tankekontroll. Det här är värt att stanna upp och reflektera över. Hur kommer det sig till exempel att problem numera benämns som utmaningar? Och vad innebär egentligen begreppet ”sverigevän”?
Språk är inte bara till för kommunikation mellan människor, det är också ett verktyg som hjälper oss att orientera oss i omvärlden. Och det påverkar vår verklighetsuppfattning.
George Orwell myntade begreppet nyspråk (newspeak) i sin roman 1984. Nyspråket används av Storebror (=maktapparaten) för att kontrollera och begränsa individens fria tänkande, för att manipulera och dölja sanningen. Så här: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”
"Det finns inte längre problem, utan bara utmaningar."
Nyspråket lever. Det heter inte kalhygge längre. Det heter föryngringsyta. När man förlorar jobbet blir man inte avskedad, man blir friställd. Det finns många exempel, men vanligast och värst är att det inte finns problem längre, utan bara utmaningar. Och då kan man lura sig själv (och andra) att tro att livet är problemfritt. Ett bedrägeri som är ett verkligt problem, inte någon utmaning.
Fundera gärna lite kring begreppet ”sverigevän”. Det låter oskyldigt nog. Jag och många andra tycker bra om Sverige. Men nu är ordet kidnappat – och en sverigevän är numera en homofob, xenofob och islamofob, någon som vill tala om för oss andra vad svenskhet egentligen är och vilka kulturformer som ska vara tillåtna. Ett ord med ny laddning, således.
PK kan nog sägas vara en variant av nyspråk. Att vara politiskt korrekt är att vara känslig för hur värdet i ord kan upplevas stötande för någon och att därför använda nya, värdeneutrala ord. Invandrare har blivit nysvenskar. Ett handikapp förvandlades till ett funktionshinder och nu heter det funktionsvariation. MBD blev istället DAMP och senare ADHD.
En gång arbetade jag som busschaufför i lokaltrafiken i en större tätort (låt oss för enkelhetens skull säga att det var Stockholm). De som åkte med kallades passagerare eller trafikanter, officiellt sett. Men vi sa inte så i fikarummet. Vi sa helt enkelt fienden.
"Om det inte är nog med värdeneutrala ord kan man alltid hitta på något förskönande, något som låter finare. Städare blir lokalvårdare."
Om det inte är nog med värdeneutrala ord kan man alltid hitta på något förskönande, något som låter finare. Städare blir lokalvårdare. Rörmokare blir VVS-tekniker. Korvkiosker blir gatukök. Man kan till och med slippa att vara dum i huvudet – istället har man en alternativ intelligens. Ungefär som lögner kan bli alternativa sanningar, i alla fall i USA.
Ett trevligt kapitel är ord som relaterar till döden, sex eller kroppsfunktioner. Här är en spade verkligen inte en spade, utan kräver eufemismer (ofarliga omskrivningar). Som att damtrosor en gång kändes för mycket rakt på sak – och där uppkom det viktorianska ordet onämnbara. Och betänk detta: ”Han transpirerade, gjorde stora A och gick sedan bort*.” Kanske särskilt könsorganen är kära barn som har många namn. Läsaren kan själv föreställa sig dessa listor. Det är inget vi slösar spaltutrymme på.
Om det är tabu att nämna Djävulen vid namn kan man istället kalla honom något annat. Att nämna honom kan vara att åkalla honom. Så om vi säger Hin Håle istället kan vi vara trygga. Om vi inte säger varg, utan Gråben istället, kanske han lämnar fåren ifred. Om vi säger Mickel istället för räven kanske han håller sig borta från hönshuset. Det här är vad språkvetenskapen kallar noaord.
Gud heter Jehova. Eller Jahve. Det kan man läsa i Bibeln. På hebreiska stavas det JHVH, alltså med bara konsonanter, vilket gjorde att det var svårt att veta hur det skulle uttalas. Då ville man inte uttala det. För tänk om det blev fel. Det skulle Gud inte gilla alls. Då bestämdes det att namnet var för heligt att uttala. Man sa Herren (Adonai) istället. Rätt fånigt egentligen. Så fånigt att det fick en egen fånig scen i Life of Brian.
"När ordet nice började användas på engelska betydde det dåraktigt, klumpigt, dumt. Nu har det blivit trevligt i stället."
Med åren kan ords betydelse förskjutas. När ordet nice började användas på engelska betydde det dåraktigt, klumpigt, dumt. Nu har det blivit trevligt i stället. Och det är ju najs.
Vulgär betydde förr något som var allmänt, vanligt. Nu har det blivit smaklöst. Att vara patetisk brukade betyda att man hade patos, att man hade starka känslor. Men idag är man mest löjlig. Och det är ju inte så bra.
Ord kan också avsiktligt ges en helt ny betydelse. Som grym eller häftig, till exempel. Och när användningen sprids är det ingen som tycker att det är så märkvärdigt. Det blir vedertaget. Så här:
Stalin var grym. Caligula var grym. Beyoncé är grym. Eric Clapton är grym.
Han var känd för sitt häftiga humör. Han hade häftiga byxor på sig.
"Vi reklamare som låter detta hända. Skämskudde. "
När det gäller shampo, balsam, krämer och liknande produkter brukar det heta att det är en ny formula. Ett inlån från engelskan som ska låta lite finare, lite mer fancy än recept, formel eller blandning. Fast det kan också uppfattas som lite mer tillgjort. Eller som ett krystat sätt att få det att låta mer vetenskapligt. Det är vi reklamare som låter detta hända. Skämskudde.
Finns inte rätt ord är det säkert andra språk som har ord att låna ut. För tusen år sedan fanns ordet svart inte i svenska språket. Det svarta uppfattades som en nyans av blå. Så därför sa man blå. Harald Blåtand hade alltså svarta tänder. Afrika hette Blåland och där bodde blåmännen. Blåkulla var en svart plats. Ordning på torpet blev det först under Hansa-tiden, då vi fick låna in ordet schwarz tillsammans med en massa andra lågtyska ord. Genom historien har vi lånat och stulit varhelst vi har kommit åt.
Just blå verkar förresten vara en problematisk färg. På ryska har de ett ord för ljusblå (голубо́й)och ett helt annat för mörkblå (си́ний). De räknas som två olika färger. Men varför ska man känna till det? Nu vet ni det i alla fall, helt i onödan. Om ni inte tror att jag blåljuger.
*Han svettades, bajsade och dog.
Någon kanske undrar varför en reklambyrå som Cordovan Communication har en språklåda på sin webbplats. Svaret är rätt enkelt. Vi jobbar med språket varje dag och måste därför reflektera över det. Kommersiell text utgör en stor andel av vad folk läser till vardags. Därför har vi som producerar texten ett ansvar. Alla som jobbar med språk måste värna om det. Det gäller inte bara språkvetare på universiteten, journalister och redaktörer, författare och lektörer. Det gäller oss också. Inte minst.