Ni känner kanske till chefsekonomen Annika Winsth, fotbollsspelaren Caroline Seger och meteorologen Lisa Frost. Det finns många namn av den här typen. Fotografen Anna Blixt. Militären Ove Stridh. Tandläkaren Katarina Gadd. Poeten William Wordsworth. Och ännu roligare: Ka-shing, en av världens rikaste människor. Det kallas aptonymer. Folk som heter som sina jobb. Det kan uppfattas som roande och lite fyndigt. Ofta är det tillfälligheter att det råkade bli så.
Aptonymer ja. Aptus är latin och betyder ungefär ”passande” eller ”lämplig”. Nym är en grekisk ordstam som betyder just ”namn”, som i orden pseudonym och anonym.
Yrkesnamnen är de ursprungliga aptonymerna och har sina rötter i medeltidens skråväsende. Då var det vanligt att söner följde i sina fäders fotspår. Generationer av skomakare fick då helt naturligt efternamnet Schumacher. Och än idag kan man heta Messerschmitt. Yrkesnamn är fortfarande vanliga även i t ex England, där det kryllar av Potter, Thatcher, Cooper, Carpenter, Taylor, Miller, Smith och Mayor.
Men det blev inte någon tradition som riktigt fastnade i Sverige. Undantag finns ju förstås: den kände kyrkomålaren Albert (1445–1509) fick tillnamnet Målare – eller den latinska formen Albertus Pictor.
Att idag ta sitt namn från sin yrkestitel är svårare. Vem vill heta ”Senior Sales Manager Division Baby Products” i efternamn eller kanske ”Chief Technical Officer Digital Solutions”?
För riktigt länge sedan var det bara adeln som hade efternamn. De kunde heta sådant som Ehrenberg, von Essen, Natt och Dag, Silverskiöld eller Svinhufvud. Bönderna ute på landet hade inte det, utan fick namn efter sin far: bonden Eriks son fick efternamnet Eriksson, bonden Johans son fick heta Johansson – och Johans dotter kunde heta Johansdotter. Och så vidare.
Till en början var de inte ens efternamn, utan bara ett namngivningsskick, ett sätt att hålla reda på vem som var vem och vilka föräldrarna var. Namnet man får efter sin far kallas patronymikon. Att på motsvarande sätt få namn efter sin mamma kallas metronymikon, t ex Gunillasson eller som den gamle danske kungen Sven Estridsson.
Innan allmän värnplikt infördes byggde armén på indelta soldater. Bönderna i ett visst område (rote) skulle försörja en soldat, hålla honom med ett torp och ge stöd. De här soldaterna kallades med jämna mellanrum till exercis. Men det blev besvärligt när alla bondpojkar som samlades där hette Johansson, Andersson och Nilsson. (Utom i Skåne, där hette de Månsson, Jönsson och Edvard Persson.) Därför delade något befäl ut korta, tuffa militäriska namn till soldaterna, som till exempel Glad, Seger, Hård, Granat, Strid eller Lustig. Det passade militärens syften. Och det blev en ny källa till aptonymer.
Min egen farfars farfar, till exempel, han vaknade en morgon (på en exercisplats någonstans) och hette som vanligt Gottfrid Johansson. Men innan dagen var slut hette han Gottfrid Stridh. För att Sveriges försvar vill ha det så. Min egen pappa var också militär och hette Ove Stridh. En aptonym, alltså. Han chefade över kommunikationen mellan olika enheter ute i fält och han tyckte om att säga ”Idag telegraf, igår Morse.”
Men folk ville ha ett riktigt efternamn, precis som adeln. I synnerhet de som flyttat in till stan och blivit borgare i stället för bönder. Inspirerade av vår vackra svenska natur tog de sig poetiska naturnamn. Här uppstår alltså namn som Lundberg, Grankvist och Lindgren och alla andra. Men alla Sandberg är inte nödvändigtvis släkt på något sätt, för det här var en process som skedde under lång tid och på många olika orter samtidigt. Det är ändå en kul och bra och namntradition, utom kanske för de som heter Ann Ahl eller Maj Roos.
Det här är ett av många exempel på hur språket är viktigt på fler sätt än att vi ska kunna tala med varandra. Med språket bygger vi vår föreställning om världen och hjälper oss att orientera oss i tillvaron. Det kan, som här, handla om sådana saker som identitet, rötter och tillhörighet – socialt, kulturellt och historiskt. Det är därför som det är ett spännande ämne för Språklådan. Och troligen även för dig som har läst ända hit.
Text: Rolf Stridh
Någon kanske undrar varför en reklambyrå har en språklåda på sin webbplats. Svaret är rätt enkelt. Vi jobbar med språket varje dag och måste därför reflektera över det. Kommersiell text utgör en stor andel av vad folk läser till vardags. Därför har vi som producerar texten ett ansvar. Alla som jobbar med språk måste värna om det. Det gäller inte bara språkvetare på universiteten, journalister och redaktörer, författare och lektörer. Det gäller oss också. Inte minst.