Här är något som borde kännas straightforward: pronomen. Men ju längre man funderar på dem, desto mer förbryllad blir man. Vad är rätt, vad är PK, vad är fullständigt idiotiskt och vad kan räknas som modern svenska?
På svenska har vi uppemot 200 pronomen. Det är en ordklass som delas in i 16 grupper (med undergrupper) som ingen människa kan hålla reda på. Det tråkiga är att det inte finns någon bra definition av vad ett pronomen är. Det är lite luddigt i kanten. För det mesta brukar vi nöja oss med att säga att de ersätter substantiv.
Ska vi börja med något fullständigt idiotiskt? Då tänker vi oss en frisersalong som heter ”Min bror och jag” (inget fel med det, den finns i verkligheten) och sen tänker vi oss ett samtal som utspelas där:
Kunden: Kul namn på salongen. Är det du som är jag?
Frisören: Nej, jag är min bror.
Kunden: Men vem är jag då?
Frisören: Det är du.
Kunden: Nä, jag tänkte att det var min bror som var jag.
Frisören: Din bror jobbar inte här.
Kunden: Inte jag heller.
Frisören: Jo. Min bror och jag.
Så kan det gå. Och då har vi inte ens gått in på indefinita(obestämda) pronomen. Men var bara lugn. De kommer. Först lite mer personliga pronomen.
En del människor var för fina för att vara varken du eller ni. Dem skulle man tilltala med titel: – Har överstinnan varit på Capri tidigare?
När Bror Rexed blev chef för medicinalstyrelsen (1967) sa han att han tänkte dua alla medarbetare och ville att alla också skulle dua honom. Det var något nytt, och du-reformen spred sig snabbt. Innan dess hade det varit betydligt knepigare. Före 60-talet var det noga med vem som var du och vem som var ni. Och inte nog med det. Bland annat förekom det att en del människor var för fina för att vara varken du eller ni. Dem skulle man tilltala med titel:
– Kan doktorn säga vad det är för fel?
– Önskar biskopinnan lite mer te?
– Har överstinnan varit på Capri tidigare?
Se där en unken fläkt från förr i tiden. Och med kungligheter gäller det fortfarande:
– Tänker Kungen vara med på älgjakten i år?
När Victoria fyllde år, var det flera som gjorde misstaget att säga du till henne. Det blev ett rackarns rabalder. I en insändare till G-P hette det bland annat att det ”…är obegripligt hur man kan komma på tanken att dua kungligheter, att sjunka så djupt i respektlöshet.”
Allmänt sett har du-reformen inneburit att tilltalet blev mjukare, ledigare och mer jämlikt. Och att titulerandet började försvinna.
Respektlöshet, minsann. I själva verket är det tvärtom respektlöst av Victoria och hennes familj att förvänta sig att vi ska fjäska för dem. Det är som George Orwell sa, att alla är jämlika men somliga är mer jämlika än andra. Men allmänt sett har du-reformen inneburit att tilltalet blev mjukare, ledigare och mer jämlikt. Och att titulerandet började försvinna.
Att skriva Du och Ni med stor bokstav, sådant trams håller vi inte på med längre. Det hör hemma i den språkliga rekvisitan till pilsnerfilmer. Säkert är det tänkt att det ska se artigt och respektfullt ut men i stället blir det bara tillgjort. På senare tid har nibörjat komma tillbaka, tydligen främst hos en yngre generation. Finns det någon som tycker att det behövs?
Och sen har vi ju de/dem-problemet. I en facebookgrupp tyckte en copywriter från Stockholm att det var snobberi att skilja på de och dem. En lösning är förstås att genomgående använda ordet dom. Men en bit utanför tullarna är de och dem faktiskt två helt olika ord, även i talspråk. Problemet med dom är också att det funkar fint i en del sammanhang men inte i alla. Det är vad man brukar kalla en stilmarkör. Lite som bermudashorts; i en del situationer är de OK, men i andra inte.
Det har blivit mycket snack om det indefinita pronominet man. För att det är exkluderande och speglar patriarkala strukturer. Och för att det är oklart vem man egentligen menar när man säger ”man” (vilket ju är vitsen med indefinita pronomen).
I ordspråken heter det ju alltid Man ska inte kasta sten i glashus och Man får ta seden dit man kommer och så vidare. Då avses alla och envar men ingen särskild. Somliga förespråkar att man ska bytas ut mot en för att vara mer inkluderande. Det heter ju redan så i en del dialekter. Men det är inget vi kan bestämma – en sådan förändring måste växa fram naturligt bland den svensktalande befolkningen.
Andra tycker att man bara byter man mot du så är problemet löst. Men det funkar inte så. Kajsa Warg kan inte tänkas ha sagt ”Du tager vad du haver”. Du sitter fast i sin kategori personliga pronomen och du avser alltid den man just tilltalar.
Men, säger någon: I Bibeln står det (bland annat): Du skall icke dräpa. Och Du skall icke stjäla. Varför står det inte Man skall icke dräpa? Jo, för att det här är guds befallning till dig personligen. Det handlar aldrig om ”ingen särskild” utan om dig själv, du usla människa. Det är förbjudet för just dig att slå ihjäl någon eller ta saker som inte är dina. Och hör sen!
Text: Rolf Stridh.
Någon kanske undrar varför en reklambyrå har en språklåda på sin webbplats. Svaret är rätt enkelt. Vi jobbar med språket varje dag och måste därför reflektera över det. Kommersiell text utgör en stor andel av vad folk läser till vardags. Därför har vi som producerar texten ett ansvar. Alla som jobbar med språk måste värna om det. Det gäller inte bara språkvetare på universiteten, journalister och redaktörer, författare och lektörer. Det gäller oss också. Inte minst.