Det här är inte ”På spaning efter den apostrof som flytt” utan snarare ”På spaning efter den apostrof som inte hör hit”. En sådan spaning är ett latmansgöra. Inget kan vara enklare eller bekvämare att spana efter. Apostrofer som inte hör hit finns överallt – på skyltar till butiker, caféer, verkstäder och damfriseringar – och förfular den offentliga miljön.
Den missriktade glädjen i att använda apostrofer beror förmodligen på influenser från det engelska språket. Influenser som uppfattats men inte förståtts.
Nej du, Jakob. Inte så. (Tack till bloggaren juniorwalden, eller JW.)
Apostrofer ställer till en del oreda även på engelska, mest i samband med s. Många tycker att det är svårt, eftersom s kan betyda plural (flertal) och genitiv (ägande). Ska det vara apostrof eller inte? Och i så fall var ska den vara? Här är beskedet:
The girls (flickorna, plural)
The girl’s (flickans, genitiv)
The girls’ (flickornas, plural och genitiv)
Lika svårt blir det när apostrofen markerar en sammandragning (contraction, alltså där någon eller några bokstäver utelämnats). Då står man inför uppgiften att skilja it’s (det är) från its (dess). Och hålla isär they’re, their och there. Liksom your och you’re. Då spelar det mindre roll om man har engelska som modersmål eller är utlänning. Det blir aldrig enkelt. En enda sak är lätt: att göra fel.
Blyerts från Etsy. Bra-att-ha-grej.
Folk är så dåliga på det här så det finns en maskerad man i Bristol som varit ute om nätterna i 13 eller 14 år och korrigerat skyltar i stan för att råda bot på det irritationsmoment som felaktiga apostrofer är. En vardagshjälte. Kolla in filmen i The Sun.
På svenska är det enklare, här gäller en enda huvudregel för apostrofer: Håll dig borta från dem! På svenska har vi inte apostrof till genitiv. Det ska inte heta Gittan’s Sybehör. Det ska heta Gittans sybehör. Och det heter inte Rolle’s plåt & lack. Eller Ockham’s rakkniv. Eller Rota’s konditori. Missbruket är utbrett. Mest på skyltar. Vi skulle behöva en maskerad man från Bristol i Sverige också.
Men undantag finns. Om ordet eller namnet slutar på x, z eller s kan man för tydlighetens skull unna sig en apostrof:
– Vems är den här fula duken?
– Det är Velasquez’.
– Vems förbannade ungar har lekt med mina färger?
– Det är Delacroix’.
"It should be easy to see
The crux of the biscuit
Is the Apostrophe(')"
Frank Zappa, Apostrophe, 1974
Apostrof kan användas i sammandragningar för att markera att tecken/språkljud är utelämnade. Så här: ”Ska vi ses nå’nstans på sta’n?” Men det är inte att rekommendera. Det ser ut som något ur en pilsnerfilm. Lika passé som bottiner och gengasbilar. Bättre att bara ta bort apostroferna, så blir det både snyggare och mer lättläst.
Men alla små svarta klickar i textradens överkant är inte apostrofer. Man ska skilja på apostrof och accent. Inte nog med att folk använder apostrof där den inte ska vara, de tror att accenten är en apostrof också. Man ryser. (Apostrofen finns på asterisk-tangenten, till höger om ä. Accenten finns uppe till höger vid sidan om frågetecknet.)
Accent anger betoning, vilken stavelse som ska ha huvudtrycket. Jämför ”Han skadade sig i armén” med ”Han skadade sig i armen”. Det är skillnad. Men som ni ser har det inget med apostrofer att göra. Det påminner lite om skillnaden mellan ”skada sig i handen” och ”skada sig i Handen”. I det ena fallet är det en kroppsdel och i det andra är det en förort till Stockholm.
Jaha. Så fick då Språklådan göra ett återbesök i kategorin Språkliga Irritationsmoment. Ursäkta. En annan gång blir det muntrare.
Text: Rolf Stridh, copywriter.
Någon kanske undrar varför en reklambyrå har en språklåda på sin webbplats. Svaret är rätt enkelt. Vi jobbar med språket varje dag och måste därför reflektera över det. Kommersiell text utgör en stor andel av vad folk läser till vardags. Därför har vi som producerar texten ett ansvar. Alla som jobbar med språk måste värna om det. Det gäller inte bara språkvetare på universiteten, journalister och redaktörer, författare och lektörer. Det gäller oss också. Inte minst.